fannyzenobia

Jag ska berätta en hemlighet.
Nåt ingen annan vet,
bortsett från mig och döden.

Doktorn trodde det var influensa.
Ända till febern gick över fytio och jag inte orkade röra på huvudet.
Ambulansen kom på lilla julafton.
Och innan de hann stänga kröp döden in.
Han betraktade mig stilla medan vi körde.
De första minnena från sjukhuset är vaga.
De tog prover.
Ett av dem gjorde väldigt ont.
Alla sprang och pratade fort.
Men döden släppte inte min blick.
Pappa satt i väntrummet hela natten.
Farbror och Faster kom också.
Fast det var mitt i natten, och jag tänkte:
Jag kommer aldrig att lära mig spela piano.
Jag kommer aldrig att se paris.
Jag kommer aldrig att få barn.
Jag kommer aldrig att skriva en bok.
Jag kommer aldrig att få sand mellan tårna igen.
Eller vakna och undra vad dagen ska innehålla.
Jag kommer aldrig att le mer.

Jag hade fel.
Men när jag skrevs ut från sjukhuset var jag en annan människa.
Jag förstod innebörden av tusen klyschor den dagen,
av att vara omgiven av mirakel som vi tar för givet för att vi är vana vid dem,
av att sätta värde på det vi har.
Av att allt är förgängligt och bara några saker är viktiga.
Alla färger verkade klarare,
alla saker känder närmare.
Och mitt i allt detta...
...stod döden.
Han sa:
Detta är min gåva till dig.
Du ska minnas det kalla stålet mot nacken och mitt vita öga,
så att tills vi möts igen,
Kan du verkligen leva.